FRAMME!!!

Till er alla som tänkt på mig, hjälpt mig längs vägen, skrivit uppmuntrande ord på bloggen, på facebook och på telefonen. Och inte minst till er som skänkt pengar till min insamling. Jag är er enormt tacksamma. Utan alla fina människor som jag mött längs vägen hade detta inte varit möjligt.

Men det är också lite vemodigt. För detta blir ju mitt sista blogginlägg. Fast just nu mår jag mest gott. Det regnar här utanför hotellfönstret, min sambo har anlänt och snart skall vi gå ut och äta nåt gott och fira. Och imorgon flyger vi hem. Hem till er alla som jag saknar! Alla fina vänner och bästaste folket på Barn 3. Och vovven! Det har varit en tuff och fantastisk resa, och lika fantastiskt ska det bli att få sitt vardagsliv tillbaka med allt vad det innebär. Jag önskar också att jag kanske får någon att våga ge sig på ett äventyr de drömt om länge. För bara att göra ett försök är en prestation i sig. Klarar jag så klarar ni. Vi ses i löparspåret gott folk!

Sista lillfnutten spar jag till imorgon

Dagens etapp startade i djupa bokskogar och avslutades i regn ute på den skånska slätten. Inatt bor jag i lyxstor stuga på campingen är i Sjöbo. Som vanligt hänger det kläder på tork lite överallt.

Och imorgon är det dags för sista etappen på denna resa. Blott 26 km har jag kvar till Ystad. Där kommer bästa sambon och möter upp. Sen blir det hotell och flyg hem på lördag. Som jag längtar! Efter alla nära och kära. Och att få vila gammelkroppen lite. En dag eller två åtminstone :) det känns.... underbart och overkligt på samma gång. 

En annan sak jag gläds åt är alla pengar som kommit in till insamlingen. Det känns också nästan overkligt. Tack alla!

Med flow in Skåne

Morgonen började med kokkaffe i tältet som så många gånger förr. Och duggregn. I det lilla samhället Delary (inte Delaryd som jag tog för givet att det hette) fick jag oväntat och trevligt sällskap av kille som hette Filip. Han var ute och trampade ur benen efter helgens Lidingölopp och jag fick följe en mil på småvägarna. Det gick verkligen lätt och vi pratade bort bra många uppförsbackar :) När vi skildes åt hade jag 13 km till Osby. Och benen fortsatte att kännas otroligt pigga! När jag kom fram till Osby blev det en pizza innan jag tog de sista 12 kilometrarna till Hästveda, där jag nu tagit in på ett väldigt mysigt vandrarhem. Framåt kvällen klarnade det upp och den skånska landsbygden visade sig från sin bästa sida. För nu gott folk, har jag lämnat Småland och bara Skåne är kvar!

Man skulle kunna tro..

.. att jag tröttnat på att springa vid det här laget. Att när jag kommer hem så ska dojjorna få vila länge. Men faktum är att jag verkligen längtar efter min vardagsträning. Mysmorgonjoggar till jobbet och intervaller. Distanspass med mina underbara löparkamrater där hemma. Tröskelpass på löpband. Kärleken till löpningen har aldrig varit starkare.

De senaste etapperna har fortsatt på den småländska landsbygden. Mycket fint har jag fått se. Igår var det dessutom riktigt varmt och skönt. Idag planerar jag dock att lämna Småland och börja ta mig an Skåne :)

Jönköping passerat

Jag har bott några nätter hos mina goda vänner Staffan Åkerblom och Emelie Andersen i Jönköping. Det har gjort att jag kunnat ta de värst trafikerade bitarna norr och söder om stan utan vagnen. Jag har haft hur underbart som helst och det var med tungt hjärta jag for vidare imorse och tog vid där jag slutade igår. Dagens etapp har gått på fina småvägar på den småländska landsbygden och jag lyckades dessutom tajma in målgången av ett cykellopp i Bratteborg. Det var lite skoj :) Dock har det regnat ganska bra idag. Jag tänkte sova i tält inatt, men när jag kom fram till Klevshult så uppenbarade sig ett hotell och jag kunde inte motstå frestelsen att sova torrt och varmt inatt också :)
Nu är 182 mil avverkade. Sov gott alla

Korta etapper och döda djur

Ja, jag vet. Det ser ut som ett par skor. Men de luktar snarare det rubriken till dagens inlägg antyder.. Efter en dag på regnblöta vägar står jag inte ut med att ha dem i samma rum. Alltså på riktigt och utan att överdriva.

De senaste två dygnen har jag bara avverkat lite drygt sju mil. Dels för att jag gärna velat sova inomhus och dels för att jag känt mig lite sliten. Men nu har energin börjat återvända och jag har fokus på de sista etapperna. Det kan vara så få som 11 st kvar! Inatt övernattar jag i Karlsborg. Sov gott allihopa! Och var glada över att ni inte behöver dela rum med mig och mina skor..

Mycket trevligt har hänt idag

Morgonen började med regn på tältduken. Men det gjorde ingenting. Jag hade haft det torrt och varmt och nästan för bra under natten. Fast morgonkaffet satt bra och sen var det bara att packa ihop. För idag skulle jag få sällskap av Sandra Lundqvist, en härlig toklånglöpare från Kristinehamn. Hon mötte upp längs vägen mot Karlskrona. Kilometerna gick lätt och rätt som det var ringde det på telefonen. Det var Rune Larsson som var på träningsläger med landslagsgruppen inom ultradistans. Jag fick ett rungande "Lycka till" från deltagarna. Det fick mig att le stort hela vägen till Degerfors där vi bestämde att vi skulle äta. Det blev en stor portion stekt ris och kyckling som var jättegod, men oj vad jag drack vatten efteråt!
När vi var på väg ut från Degerfors träffade vi på Torbjörn, en glad kille som stannade sin bil, pratade lite och skänkte en slant. Han hade gärna sprungit med en sväng om han haft tid. 

De sista 20 kilometerna gick lätt, och när vi hade knappt en mil kvar kom Torbjörn igen fast den här gången på racer och hejade lite mer. Det känns verkligen att jag är i södra Sverige nu. Ekar kantar vägen och det är platt och lättsprunget i fina omgivningar. Dagens etapp blev 48 km och imorgon beräknar jag nå Tived vid Vätterns norra spets. Jag börjar ana målet. Inatt skall jag sova hos Sandra. Varmt och inomhus och helt underbart! 

Ny dag nya tag

Nu börjar jag känna mig som vanligt igen, inte minst tack vare allt stöd jag fått här på bloggen, via sms och telefon. Jag har också sänt många tankar till familjerna på avdelningen i Umeå. Orkar ni kämpa så orkar jag.

I morse var det inte många plusgrader när jag kravlade mig ur tältet. Men dimman lättade och bjöd på vackert väder. De första två milen följde jag en vacker men ganska svårforcerad grusväg från den lilla byn Gravendal mot Hällefors. Den övergick tack och lov i lite mer lättlöpt landsväg. Och här i Hällefors har jag stannat för natten. Nu ligger jag här och kollar tv och laddar för regnet som utlovats till helgen.. Men jag ska få sällskap och husrum av en löparvän och det ser jag väldigt mycket fram emot!

Totalt psykbryt

Min älskade sambo Nils sträckkörde från Umeå och ner till mig igår så vi kunde ta en hotellnatt tillsammans. Sänder hans snälle och förstående chef en varm tanke. Jag hade tappat allt mitt mentala driv. Ville bara ge upp och åka hem. Sparka ner vagnen i ett dike och aldrig mer återvända. Det sliter så på psyket att vara iväg utan sina nära och kära. Jag har egentligen inget emot att vara ensam, däremot är det drygt att vara själv. Att ta alla beslut själv. Att inte ha någon att prata med. Det är så stor skillnad när mina vänner har varit med en etapp eller två. Så lätt det går då! Men min prins fick igång mitt mentala reservaggregat. Det är inte så starkt som originalet, men än så länge är trycket stabilt och siktet är fortfarande inställt på Ystad, även om det känns aldrig så långt bort som nu.

Så nära och så långt bort..

I förrgår nådde jag Leksand, där Laila och Krister från Borlänge mötte upp. Vi känner varandra tack vare det gemensamma ultradistansintresset. Vagnen fick stå hos snälla Jonna i Leksand medan vi åkte till Borlänge. Jag blev erbjuden om att stanna en natt extra och vila lite och jag nappade på erbjudandet. Trots att jag haft så trevligt att jag kunnat stanna en vecka minst så var det dags att ge sig iväg från Leksand idag, och då med Laila som välkommet sällskap. Vi hann med både en och annan regnskur samt min första punka, som jag med assistans av en mycket vänlig herre på bensinmacken i Dala-Floda fixade snabbt, innan vi nådde Björbo där jag skall övernatta inatt. Men oj vad tomt det blev när Laila åkte! Det kom som en blixt från klar himmel. Trots att jag nu börjar kunna ana slutet så kändes det helt plötsligt aldrig så långt borta. Jag ville bara åka hem! Men så pratade jag med goa fina sambon och han lovade att komma ner imorgon!! Lycka! Så nu känns det mycket bättre igen och målet känns återigen nåbart.

De vänligaste människor

Inatt har jag sovit så gott så gott. Och det är tack vare snällaste Pernilla Johansson i Östanvik som med öppna armar låtit mig få bo hos henne. En vän till en vän och en vänlig själ som jag inte kommer glömma. Gårdagens etapp började i hällande regn, motvind och motbackar. Jag har dessutom haft krångel med magen och en hel del magknip de senaste dagarna. Så i en av backarna blev det lite för mycket. Hemlängtan slog till med full kraft och jag grät rakt in i regnet. Men halvägs, då dök de upp. Karin och Ove. Jag hade träffat Karin redan i förrgår längs vägen och hon blev nyfiken på vad jag kunde tänkas göra ute på vägarna. Igår morse kom hon förbi på campingen för att höra om min fortsatta färd och slutligen dök de nu upp längs vägen med smörgås och kaffe. Och solsken. Då grät jag en skvätt till. Benen blev lättare, och efter ytterligare en timme dök de upp en sista gång och jag fick sista kaffeskvätten och en godispåse i handen.

Insamlingen är nu uppe i 18 000:- jag vill bara att ni alla är delaktiga i detta. Alla som skänker pengar (stort stort tack) till er som läser bloggen, vinkar längs vägen, supportar och stöttar, ställer upp med mat och boende eller bjuder på kaffe längs vägen. Och till mediafolket som gör bra reportage och hjälper mig sprida detta. Ni bidrar alla. Jag kan inte tacka er nog. Utan er hade jag inte tagit mig ända hit.

Lite lättare

Solen har lyst med sin närvaro och uppförsbackarna med sin frånvaro så dagens etapp på 46 km har gått lätt och jag har tagit mig till Voxna. Dessutom blev jag bjuden på kaffe och nybakta bullar i Lomsjön. Det tillsammans med god nattsömn på campingen i Los gjorde min dag :)

Bifogar även Elisabeths husmorstips: om dina glasögon går sönder går det ypperligt att laga dem med leukoplast.

Nytt rekord

Det nya rekordet heter långbacke och innehas just nu av sträckan Kårböle-Los. Fy tusan! Men solen sken och trafiken var obefintlig så jag fick svära, svettas och putta min vagn i lugn och ro :) tur dagens etapp var planerad till korta 33 km. Jag fick ett varmt välkomnande på campingen i Los och behövde inte betala för min vistelse. Så trots backarna har det varit en bra dag :)

Farväl du kära följeslagerska!

I hundra mil har vi slagit följe, men nu är det dags för dig att fortsätta mot Göteborg och jag ska vända mer söderut. Du har varit lätt att följa, men jag kommer inte sakna dina smala vägkanter och dina lastbilar. Jag har efter inrådan och övervägande bestämt mig för att ta lite andra vägar och därmed ändra min rutt lite. Dels för slippa backar och obygd över Orsa finnmark, dels för att kunna lägga mer energi på att springa och mindre på att dodga mötande lastbilar, ofta i färd med att bli omkörda.. Jag hoppas ni inte blir allt för besvikna på mig för att jag tar en annan väg. Nya vägen blir över Los, Voxna, Furudal, Boda, Leksand, Björbo och Frediksberg.

Dagen började dock med ett besök och våffelätande på världens mysigaste lilla museum i Överhogdal :) efter det har ca 50 km avverkats och nu är jag i Kårböle. Imorgon väntar en kortare etapp till Los där jag ska lyxa till det och bo inomhus :)

..och så in en liten sväng i Härjedalen

Idag har jag tagit dryga 40 km och det har gått lätt. Med största säkerhet beror det på att jag blev så väl bemött och bortskämd hos Lena och Conny i Åsarna där jag fick sova inatt. Många har även stannat och skänkt en slant eller bara hejat på längs vägen :) det gör också benen lätta. Nu har jag ätit en stor portion laxpasta och hade nog tänkt att göra tidig kväll här i tältet :) sov gott allihopa!

Medvind

Även idag har det blåst som tusan, men åt rätt håll tack och lov. Dagens etapp på fyra mil har gått lätt, tack vare min kompis Julia som följt med. Hon är urstark och har puttat vagnen upp för varenda backe trots att den varit fullpackad :) vi har skrattat och pratat och fikat som sig bör. Och så avslutade vi med att bada.. Och det var inte värst varmt kan jag lova. En annan bra sak med dagens etapp är att jag för första gången fått vika av från E45an och följa småvägar. Och vilken skillnad att inte behöva tänka på trafiken på samma sätt! Och det är så tyst och lugnt och vackert. Imorgon blir det dock samma gamla väg igen, men ganska snart ska vi skiljas åt för gott..

Östersund!

Efter att ha haft det mycket bra hos Johanna och Olle i Häggenås (ytterligare några otroligt vänliga och trevliga människor som utan att ha träffat mig tidigare tog emot mig med värme och lät mig övernatta) så fortsatte jag mot Östersund. Dagens etapp gick lätt men det blev mycket telefonpratande både med goda vänner och de därhemma samt en trevlig reporter från tidningen Vårdfokus. Men det som värmde mitt hjärta allra mest idag var att få träffa ett av barnen som varit inneliggande hos oss tidigare. Han kände nog inte igen mig, men det var så roligt att se hur han växt och blivit stor!

Nu är jag hos några goda vänner i Östersund. Imorgon drar jag vidare, men då med sällskap av kompisen Julia.

Just det ja, hundra mil är nu passerade :) sov gott alla!

Vad en löpare kan tänkas behöva

Här i Hammerdal har jag precis blivit bjuden på mat av den snälla ägaren till restaurang Utrikes. Och han visste precis vad en toklånglöpartjej som jag behöver i matväg just nu :)

Strömsund

Som att möta gamla goda vänner. Så var det att bli mottagen av Per och Lillemor och deras familj här i Strömsund. Jag har pratat, skrattat och ätit gott och blivit hur bortskämd som helst. Men jag har också mött människor som vet att livet aldrig blir detsamma när man varit inneliggande på Barn 3. Och jag vet att jag tänker naivt, men jag önskar att vi bara kunde stänga ner hela avdelningen för att vi inte längre behövdes. För barn och cancer hör bara inte ihop. Jag har sagt det förut, men mitt kämpande genom Sverige är ingenting vad många av familjerna hos oss tar sig igenom. Ni är med mig i hjärtat.

Bye bye Västerbotten, hellu Jämtland!

Efter en underbar helg med sambon i stugan var dags att åter ge sig ut på vägarna. Jag har inte gjort mycket, mest sovit och käkat tårta :) efter ett hjärtslitande avsked i Dorotea som jag drog ut på in i det sista satte jag av mot Östersund med blandade känslor. Både saknad efter alla därhemma, men även en stark vilja att fortsätta. I Hoting hade jag egentligen tänkt hälsa på Rebecca och André och deras lillflicka. De är goda vänner och släkt på sambons sida. Det kändes dock lite tajt om tid. Dock hade de sett mig komma längs vägen så när jag kom in i samhället blev jag uppmött med en kram och beskedet att maten stod på bordet :) det var så så värt att få lite god, hemlagad mat i magen istället för att dra fram fältköket. Sista milen efter det gick lätt och hemlängtan hade lättat lite :)

Två stora mål uppnådda!

Mitt insamlingsmål är nått! Tack tack alla som bidragit! Det känns helt underbart :) jag lovar ni gör skillnad. Självklart går det bra att fortsätta skänka.

Även i mitt äventyr har jag nått ytterligare ett underbart delmål! Här i Dorotea har min sambo mött upp och nu åker vi till stugan några dagar för att jag ska kunna vila upp mig lite :) 84 mil är nu avverkade och det känns smått overkligt. Förkylningen hade släppt en hel del under natten och dessutom dök bästa Anna Jonsson upp igår kväll och sprang dagens 47 km med mig. Förutom supertrevligt och lättsamt sällskap så puttade hon vagnen nästan hela biten. Nu blir det några dagars bloggtystnad innan jag fortsätter söderut på måndag. Ha en underbar helg alla!

Vilhelmina

Gårdagens 43 km mellan Storuman och Vojmån gick lätt, säkert mycket för att Linnea följde med de första 30 innan hon satte sig på bussen hem. Just nu är jag i Vilhelmina och käkar hamburgare :) planerar att ta drygt en mil till idag. Det värsta är att jag börjar känna mig lite halvkrasslig.. Har fått välmenande varningar om att inte bli förkyld i vätan, men jag har viftat bort dem. Tji fick jag. Men jag sätter min tillit till mitt stabila immunförsvar och hoppas på falskt alarm :)

Ännu fler överraskningar!

Även inatt har regnet pickat ilsket på tältduken. Utan att ens hämta andan. Att kravla ut ur varma sovsäcken för att kissa krävde stor mental självövertalning. Fast tillslut är man så illa tvungen.. Men jag hade en morgon att se fram emot. För kvällen innan hade jag fått ett sms från min fina kompis Linnea att hon tänkte komma och springa med mig! Jag hade precis plockat ihop min utrustning så stod hon där vid vägkanten, med solsken till min regnblöta värld. Vi sprang på lätta fötter de sista milen in till Storuman. Vi hann både fika och skratta mycket längs vägen medan regnmolnen drog iväg i fjärran. När vi kom fram till hotellet hade några vänliga själar bestämt sig för att bjuda på hotellmiddagen när jag var framme :) Nu ligger vi på vårt hotellrum, kollar på tv och har det gott medan mitt vattensjuka tält torkar nere i källarn och alla kläder och skor torkar här på rummet. Fast vi lär få vädra ordentligt innan vi far för det luktar inte hallonbåtar här just nu..

Och stort tack..

.. för alla fina och uppmuntrande kommentarer de senaste dagarna! Jag har inte hunnit svara på alla men jag lovar att det betyder jättemycket det ni skriver.

Regn och mer regn

Nu har det snart regnat i ett dygn, och inte verkar det vilja ge med sig heller.. Inatt blir det tält och sen har jag drygt två mil in till Storuman. Och där, gott folk, tänker jag lyxa till det och ta in på hotell :)

Tjoho! Hemma!

Typ :) nu har jag precis passerat gränsen till Västerbottens län! Kunde inte ta nån bild på skylten dock. För mycket motljus för min mobilkamera.. Nu blir det några km till innan jag gör kväll :) kan inte fatta jag tagit mig ända hit!

Ja, varför?

Vad är det som gör att man kastar ut sig själv från tryggheten och en vardag man älskar och gör nåt sånt här fast det är jobbigt emellanåt? Sambon säger att det ligger i min natur att krångla till det lite, skapa utmaningar. Och med tanke på hur många jag mött längs vägen som också är ute och far på både cykel och rullskidor så är jag inte den enda. Det är något bitterljuvt underbart att längta hem. Och uppfriskande att bli påmind över det man många gånger tar för givet, såsom ett varmt hus eller en bekväm soffa.

Världens överraskning!

Dagens korta etapp på 25 km kändes tunga. Hemlängtan har skavt hårt med vassa kanter innanför bröstkorgen och det fanns ingen ork i benen alls..
Jag hade precis tänkt ge mig för dagen men då, kanske inte på en vit springare men väl i en blå hyrbil, kör min sambo upp bredvid mig. Ni som känner mig blir nog inte helt förvånade över att jag störtlipade i en halvtimme av ren och skär lycka. Så vi åkte tillbaka till Arvidsjaur och åt. Och visst, nog hade det varit underbart att få sätta sig i bilen och bara lämna E45an åt sitt öde, men största delen av mig ville ändå vara kvar och slutföra detta. Men ni som läser detta och har eran älskling på kramavstånd; lova mig att utnyttja det lite extra :)

Sover inomhus inatt

Gårdagens 43 km gick lätt, men när jag hittat ett bra ställe att slå upp mitt tält tog orken tvärslut. Orkade knappt äta något, kröp bara ner i sovsäcken efter att jag bytt om. Idag blev det 35 km och inatt får jag bo hos några snälla släktingar till min sambo. Jag ska sova i en riktig säng och jag har tvättat mina kläder ordentligt. Fast det går fint att sova ute också :) Skall absolut inte klaga! och det härliga är att man uppskattar vardagslyx som varmvatten och torra fötter ännu mer, även om det går bra att kasta sig i nån sjö längs vägen när tillfälle bjuds.
Imorgon skall jag shoppa lite innan jag tuffar vidare.

Mitt nästa mentala delmål är Dorotea, som jag räknar med att nå om drygt en vecka. Där kommer sambon och möter upp och då blir det några vilodagar i stugan våran.

Det kan blir lite långt mellan uppdateringarnan ibland, men jag måste ha mobilen av ganska mycket för att spara batteri. Jag försöker dock blogga och svara på så många kommentarer och sms som möjligt. Men dröjer det lite så vet ni varför :)

Ha det bra alla!

Mitt läger för inatt

Inte så dumt, va? :) Träffade ytterligare en äventyrare idag. Han hade åkt ända från Smygehuk- på rullskidor! Han tog typ tio om dan! Coolt :)

Nu ska ni få höra! :)

Igår när jag lagt mig i tältet för att sova så hör jag hur en människa kommer pratandes i telefon på vägen utanför. "Det är väl en cyklist" tänker jag, tills jag hör honom stanna till och säga "vänta, här är det nån som har en likadan vagn som jag". Så jag snabbt ut ur sovsäcken, fastnar med håret i tältdragkedjan innan jag lyckas knöla mig ut. Och där står inte mindre än Fredrik, som ska springa 630 mil på 100 dagar. Respekt. Och han samlar också in pengar till en jättebra sak. Vi pratade en liten stund, men han hade mer sträcka att ta innan han skulle göra kväll. Annars hade jag gärna bjudit på fika (frystorkat kaffe och Recovery bars). Men ganska otippat är det, att vi är två tossingar ute och ränner längs E45:an med Babyjogger, och vi lyckas ändå träffa på varandra! :)
http://m.facebook.com/pages/Springa-630-mil-genom-Sverige/189268014515041?id=189268014515041&_rdr

Stackars stackars dem..

Rubriken syftar på mina ännu ej anlända rumskamrater här på vandrarhemmet i Jokkmokk. Har precis släppt ut fötterna ur de våta ullstrumporna de varit instängda i hela dan och hängt mina kläder på tork..

Första tältnatten

Det är varmt och jag svettas. Myggen har lilla julafton. De biter lätt igenom mina tunna funktionskläder när jag står böjd över packningen. Jag försöker skynda mig men det resulterar i att det blir bulkigt och klumpigt gjort. Och av någon oklar anledning har jag bara orkat få i mig morgonkaffet och inget annat. Men tillslut får jag ihop allt och kan ge mig iväg. Det är varmt, stilla och lite trafik. Nu, några timmar senare har jag hastigt fått slå upp tältet för att vänta ut ett åskväder som är på väg förbi. Har redan hunnit springa mig igenom ett slagregn så jag tänkte att det räckte för idag.

Inget mer busspusslande

För jag har blivit med babyjogger :) nu har jag med mig tält och behöver inte bestämma dagsetapperna utifrån boende utan utifrån dagsform. Det har även blivit en del buss hit och dit för att få till lagom etapper när det varit långt mellan boende. Och jag känner att detta har begränsat mig. Dessutom gör det mycket för orken att inte bära en tung ryggsäck. Det är tur man kan ändra sig längs vägen :) tack bästaste folket på Löplabbet som hjälpte mig med snabb leverans och till min älskade sambo som såg till att få iväg den med Bussgods snabbt som attan. Nu har jag lämnat Gällivare bakom mig och beräknar komma till Jokkmokk under morgondagen.

Gällivare!

De senaste två dagarna har jag avverkat sträckan Svappavara-Gällivare, som var mitt första mentala delmål. Totalt ca 74 km. Har gått ganska mycket idag, eftersom det varit varmt, mycket uppför och jag har haft mycket i ryggsäcken i form av vatten och mat. Men nu är jag här och ska ta mig en vilodag och umgås med lite kompisar. Sånt behövs också när man äventyrar :)

Sträckan alla varnat mig för

Ända från Karesuando har jag hört om etappen Vittangi-Svappavaara. Här har man nämligen rivit upp hela vägbanan för att förstärka den och för tillfället är asfalten ersatt med sprängsten och grus. Jag har förstått att punkteringar längs denna sträcka hör till vardagen.. Men som löpare hade jag det riktigt bra. Det var inte alls så farligt som jag föreställt mig och dagens etapp på 27 km gick riktigt lätt. Och när jag kom fram till campingen där jag skulle övernatta blev jag bjuden på potatisbullar och fläsk av de snälla människorna som äger den. Hederlig husmanskost har aldrig smakat bättre tror jag :)

Första snor- och snörvelsamtalet

Igår var det dags. Att ringa hem och gråta en skvätt. Inte så att jag vill packa ihop och fara hem men jag saknar alla, inte minst sambon och hunden. Men efter några tröstande ord från Nils så lättade det lite. Och så har jag helt makalösa underbara kompisar som ringt under dagen och gett mig ork och glädje. Kram på er Jonna, Anna och Linnea! Och tack alla för era fina inlägg här på bloggen :) jag var också rätt sliten efter gårdagens 50 km, så då blir man lätt lite ynklig. Men så visste jag ju att det skulle bli emellanåt. Nu har jag sovit i tolv timmar och sitter här i morgonsolen och dricker kaffe och dagens etapp är betydligt kortare. Så det är inte så synd om mig just nu :) ha en bra dag allihopa!

Motigt

Dagens 33 km kändes tunga. Egentligen hade jag inget att skylla på mer än en ihärdig motvind. Benen kändes bra och solen sken. När jag framåt eftermiddagen kom fram till Sopperogården där jag ska sova inatt fick jag dock så vänligt mottagande och god mat att humöret kändes bättre på en gång :)

Nu har jag avverkat 17 mil med välfyllda rygga sen i måndags och jag är väl kanske inte nåt spänstfenomen när jag kliver ur sängen på morgonen.. Men det blir lite lättare för varje dag. Så jag har god förhoppning om att kroppen skall anpassa sig till den högre belastningen detta innebär. Sånt kan man såklart inte vara säker på, men dagens etapp har jag klarat och just nu är det det som räknas.

Delar gärna..

..med mig av min vackra morgon till er :)

Detaljerad löpväg

Här kommer min resplan med ungefärliga datum :)
Karesuando-Gällivare-Jokkmokk (17 aug)-Arvidsjaur-Sorsele-Storuman (26 aug)-Dorotea-Strömsund (3 sept)-Östersund (6 sept)-Hackås-Ytterhogdal-Sveg-Orsa-Mora (15 sept)-Johannisholm-Vansbro-Persberg-Filipsstad-Kristinehamn-Mariestad-Skövde (27 sept)-Mullsjö-Jönköping-Vaggeryd-Värnamo-Strömsnäsbruk-Markaryd-Höör-Ystad (10 okt)

Jag har kanske varit lite otydlig med hur jag sprungit de senaste dagarna, så jag tänkte jag skulle förklara lite närmare :) för att ta sig längs vägen till Treriksröset måste man fara ca 11 mil på väg E8 som går från Karesuando till Kilpisjärvi. Den följer precis gränsen mellan Sverige och Finland. I Kilpis valde jag att åka båt över och sen gå några km till Treriksröset. På sommaren går båten 3 ggr/dag och den behövde inte förbokas. Sen åkte jag tillbaka med samma båt efter ett par timmar och började sen springa den första dagsetappen på fyra mil. Dagen efter blev det drygt två och idag drygt fem mil. Nu är jag åter i Karesuando och imorgon fortsätter jag söderut :) nog för att det är storslaget här uppe, men jag börjar längta efter lite rejäl skog.

Andra etappen

23 km vart det idag. Har inte hänt så mycket. Backe upp, backe ner, raksträcka, regn. Och så mygg, såklart. Inte att förglömma ;)

Behold! Treriksröset!

..ähum.. Låt oss konstatera att i det här fallet överträffar nog symboliken skönheten.. Men omgivningen uppväger gott :)

första etappen på fyra mil avklarad :) just nu sitter jag i kvällssolen och käkar frystorkat. Snart är det dags lite finsk bastu.

Utan internet

Jag har av oklar anledning inte fått tillgång till internet de här dagarna på finska sidan. Min support och markservice, dvs sambon därhemma har konsulterats utan framgång. Jag har dock bloggat offline, så jag publicerar allt på en gång istället :) hoppas det är ok

Sista arbetspasset

Inatt jobbade jag sista passet. Känns lite konstigt att jag inte skall tillbaka på så länge.. Och än en gång slår det mig hur mycket jag verkligen vill att det här projektet skall fokusera på barnen och deras familjer som jag möter i mitt arbete. Springa kan nästan vem som göra. Men att klämma ihop hela sin familj i ett rum på sjukhus i veckor i sträck, att genomgå de tuffa behandlingarna som våra kids gör och att ändå glädjas åt de små sakerna här i livet, busa, skratta och se framåt, det kan inte uppmärksammas nog. Ni ligger mig så varmt om hjärtat och jag är glad jag kan göra det här för er.

Utrustning- final version

Jag har klurat och investerat. Testat och ratat. Och nu är den här! Den slutgiltiga utrustningslistan. 

Civilklädd. På nedre bilden har jag en tunn skaljacka som också skall användas civilt ifall jag blir frusen :)

Löparklädd

 Även regnkläder skall med..

                                                           

..samt en tunn tröja och en reflexjacka.





Från övre vänster: karta, planeringsbok, penna, leukoplast, hygienartiklar, nål, tråd, nagelsax, mobilladdare, kåsa, keps, resehanddukar, reselakan och örngott, kamera, påsar för vattentät packning, camelbak, glasögon, sockar och mössa. Lite underkläder skall också såklart med, men jag tänkte att såna vet ju de flesta hur de ser ut så jag skippar fotodokumenteringen av dessa :)

Och sist men inte minst; skorna. Till vänster ett par Adidas Gazette och till höger ett par reservskor i form av New Balance minimus trail som fått lite tåförstärkning. Går även under namnet Frankensteins monster. Ett par gamla tävlingsskor från Saucony fick sätta livet till..


Och allt detta skall ner i...

..den här 20liters ryggan.

På söndag sätter jag mig på bussen till Karesuando. Snart smäller det :)

Länk till insamlingen och att skriva kommentar på bloggen

Har förstått att det inte är jättetydligt hur man skall komma till min insamling, lägger därför ut en direktlänk här: http://www.barncancerfonden.se/13614

Om man vill skriva en kommentar och inte har något av de konton de frågar efter under "Kommentera som" så väljer man "Anonym". Då ska det gå bra att göra ett inlägg :)

Har även fått frågan om det finns nåt sätt att följa när jag gör nya inlägg, men jag har tyvärr inte hittat någon sådan funktion förutom om man själv har ett gmailkonto. Om någon vet mer än jag om detta får man hemskt gärna tipsa :)

Till fjälls

Nu har jag och sambon varit i stugan några dagar. Eller ja, egentligen är det ett helt hus som ligger i inlandet några mil från Borgafjäll. Här har det hunnits med både mjölksyrapass i vidsträckta myrar och tvåmilare längs ensliga grusvägar. Men även lite fiske, kaffekok och allmänt mys. Sen har jag även hunnit med en del planering och bokning av boende på första sträckan treriksröset-Gällivare. Men det har verkligen varit lättare sagt än gjort.. Har hittat boende som verkat bra, men har mer än en gång möts av ett Telia kundmeddelande att numret har upphört. Och det har varit många olika bud kring bussturerna mellan Karesuando och båten på finska sidan som ska ta mig sista biten till treriksröset. Första dagsetappen blir drygt fyra mil så jag vill inte komma iväg för sent heller. Men jag tänker att det nog ordnar sig :)

Åh, dessa myrar..

Idag vart det en hel del myrlöpning. Inte direkt planerat men himla trevligt ändå :) och så fick jag bidra med lite fullgod näring till den lokala insektsfaunan. Ingen risk för onödiga pauser om man säger så. Det bästa var att det var så tyst så tyst mellan träden i den stilla eftermiddagsvärmen.
Om det finns några bärplockare som läser min blogg kan jag rapportera lite om senaste nytt på hjortronfronten. Eller ja, egentligen finns det inte så mycket att rapportera. Vi får nog ge dem en vecka till.

Fjärde och sista jobbnatten nu. Vi har haft en lugn helg och även om timmarna går långsamt tänker jag att få barn på sjukhus är en bra sak.

Tack!

Stort tack till er som redan skänkt pengar till min insamling. Det värmer i hjärtat och jag vet att de kommer till nytta.

Nu är det ca en månad kvar tills jag ger mig iväg. Det verkar som att jag kan komma iväg lite tidigare än planerat. Nytt preliminärt startdatum är den 6/8. Nu ligger fokus på mycket styrka och lite snabbare pass för att få till lite lätthet i steget. Nu ser jag fram emot att få komma iväg! :)

Provspringning nr 2

Då jag lite oplanerat lyckades få några semesterdagar nere på Gotland så passade jag på att kombinera en provspringning med att hälsa på lite släktingar. Jag tog bussen ut till Katthammarsvik på onsdagsmorgonen. Solen värmde redan gott och jag började sakta springa mot Ljugarn. Där stannade jag för lite fika. Sen fortsatte jag mot Hejde, socknen där jag växte upp. Barndomsgården ligger ensligt i den gotländska obygden, långt från Tofta strand och innekrogar. Så trots att jag är öbo så är jag ett barn av skogen.

Framåt kvällen kom jag fram till min underbara moster där jag skulle övernatta. I deras mysigt inredda hus sov jag gott med en av katterna hoprullad i knävecket. Nästa dag började med kaffe i morgonsolen innan jag for vidare mot stan till mamma och pappa längs vackra småvägar genom Sanda och Eskelhem.

Jag kan generellt rekommendera att ta sig runt på Gotland genom att springa eller cykla. Det är platt och vägarna är släta utan tjälskador. Jämfört med norrländska vägar är det som att skrida runt i en balsal. Så inte bara tandemcykel och kärra funkar här utan vill man nyttja en racer går det också bra. Dessutom finns det relativt gott om vandrarhem.

Utrustningen fungerar överlag som den ska. Det jag har haft lite problem med är ryggsäcken. Jag har fått en rymlig och bra 25liters ryggsäck från Salomon. Enda haken är att den är lite för lång i ryggen för mig och sitter inte så tajt som jag önskar. Men efter att ha klippt, knutit och tejpat så är den nu som jag vill ha den.

Sträckorna blev 53 km + 37 km

Hemma hos mamma och pappa i stan igen. Lite småstel men mest hungrig :)

Stockholm marathon

Varje höst gnäller jag högt över hur dyrt det är med Stockholm marathon. Och varje gång jag ser starten gå på tvn därhemma ångrar jag bittert att jag inte anmälde mig. Så numera biter jag ihop och betalar startavgiften, väl medveten om att jag inte vill missa denna underbara löparfest där mer eller mindre alla i min långlöparkrets deltar. Det var som ni säkert vet inte det allra trevligaste av löparväder. Men jag hade klätt mig ganska bra. Värst var det på gärdet i motvinden, men efter ca 30 km kändes det allt lättare och jag log och vinkade mot alla snälla människor som stod ute i rusket och hejade på oss. Det var otroligt värt. Jag kom imål på ca 4 timmar. Långt ifrån personbästa, men målet i år var att få till ett bra och trevligt långpass precis så fort att jag skulle kunna ställa mig på mållinjen nästa dag igen om det var så. Jag var inte ett dugg trött, och det är ett bra kvitto på att jag bedriver min uthållighetsträning på rätt sätt.

På tåget mot Uppsala träffade jag på Bertil Palmqvist, en glad och anspråkslös ultramarathonräv med säkert hundratusentals mil i benen. Respekt. Han delar verkligen min glädje och kärlek till löpningen. Det blev mycket prat (och lite skvaller) om löpning och löpare. Vem har sprungit vad, vilka lopp har gått av stapeln, vilka skor man ska använda och hur går träningen för tillfället.

Morgonen därpå bjöd på 14 km morgonjogg i de regnmättade upplandsskogarna hos min faster och farbror.

Till alla er som kämpade i regn och tokblåst på Stockholms gator igår. Ung som gammal. Veteran som förstagångslöpare. Ni gjorde det förbaskat bra!

En riktig tröttdag

Idag var det inte mycket spring i benen. Hjälpte inte att jag sovit ett par timmar på eftermiddagen. En gissning är att helgens nattjobb fortfarande sitter i lite. Fick bli en hundpromenad istället. Nya tag imorgon :)

Hur allting började

För sex år sen hade jag en nummerlapp på bröstet för första gången. Det gällde dock något så avslappnat som Vårruset, men jag var jättenervös. Jag hade ju tränat en del, men tänk om jag skulle komma sist? Väl på plats ställde jag mig i lunka-gruppen. Jag var ju inte så snabb. Det hela slutade med att jag låg i ytterkant, konstant kring mjölksyratröskeln och bara sprang om. Benen hade aldrig känts så starka. Och en liten tanke föddes; kanske det här var min grej ändå? Redan samma höst ställde jag mig på startlinjen till mitt första marathon. Jag tog mig runt på nästan fem timmar, men jag var så lycklig! Nu kunde jag kalla mig en marathonlöpare. Våren därefter åkte jag på träningsläger med Springtime till Algarve. Temat den veckan var ultralöpning. Jag hade redan då anmält mig till min första ultratävling, ett 100 km lopp som heter Lapland ultra. På lägret mötte jag erfarna ultralöpare, b la Rune Larsson, som var en av mina förebilder. De stöttade mig oändligt mycket och Rune sa att Lapland ultra, det kommer nog att gå ganska bra för mig. Jag vilade i den tanken för såklart möttes jag av tvivel från min omgivning. Springa tio mil på raken? Det kan man väl ändå inte göra? Var jag knäpp, eller?
Lapland ultra är ett mycket speciellt men helt underbart lopp. Man springer på natten i midnattsolen. Det går längs ensliga vägar i Norrlands inland. Men det som får en att orka är arrangörerna och de underbara funktionärerna som hela natten står ute bland mygg och björn och serverar oss löpare kaffe och blåbärssoppa. Jag tog mig runt på 14 timmar, helt överlycklig.

Igår var det dags för mitt sjunde Vårrus. Det är en tradition för mig att springa det varje år och det är alltid med lite andakt jag tar emot min medalj vid målgången, ödmjuk inför alla mil jag fått möjligheten att avverka sen det hela började.  

Det sällsamma i att nattvaka

Jag är ingen nattuggla, men jag tycker om att jobba natt. Det är lite busigt att få vara vaken när andra sover. Och det är något speciellt med att få vaka och främja den viktiga nattsömnen för barn och föräldrar. Det gäller i allt från att kunna smyga riktigt tyst för att ta prover till att snabbt kunna ge bra smärtlindring när det behövs. Och barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig. De rullar ihop sig i de obekväma sjukhussängarna och sover djupt, trots puttrande droppaggregat, pågående sondmat och smygande nattsystrar med ficklampor i högsta hugg.

Ibland har vi det lugnt. Då tar jag min kaffekopp och sätter mig vid det stora panoramafönstret i avdelningens ena kortände och ser dagen gry. Och så får jag ha morgonen lite för mig själv innan ytterligare en dag på Barn 3 drar igång.

Ett trevligt pass, occh ett lite mindre trevligt..

Dagens första pass var tänkt att bli lite trevlig skogslöpning med hunden. Det blev nästan nio kilometer smältvatten upp till anklarna alternativt hasa runt i sockersnö. Nej, det var inte jätteroligt. För mig. Däremot älskar jycken de här skita-ner-sig-upp-till-öronen-passen så jag fick glädjas lite med henne. Och så är det bra att träna på att hålla humöret uppe när det går tungt.

Några timmar efter att jag kommit hem ringde min bästaste löparkompis Jonna och frågade om jag ville ut och springa. Och det är ju klart jag ville det :) Jonna är urstark, och passen med henne blir alltid roliga. Och snabba. Med henne kan jag springa strax under marathonfart och det känns som att jag joggar. Så även denna gång. Lite långsammare än vanligt, men 13 km snabbt distanspass fick vi iaf ihop. Och det var faktiskt skönt att få lämna ryggsäcken hemma och springa på lite. För lite såna pass är också bra emellanåt. Variation skadar aldrig.

Igår var jag till bästaste löpbutiken i stan, nämligen Löplabbet i MVG-gallerian. De kunnigaste och trevligaste människorna hittar du där. Via dem hade jag fått sponsring från Salomon. Det visade sig vara utrustning jag bara kunnat drömma om. Eftersom jag finansierar min resa helt själv är sådana här tillskott otroligt mycket värt. Mer detaljer om utrustning kommer inom kort. Ha en bra helg allihopa!

Första provspringningen

Kring lunchtid i lördags klev jag av bussen i Sollefteå och började springa ut mot kusten. Första tre milen kan beskrivas med några få ord; backe upp, backe ner, skog. Sista milen in till samhället Sandslån var dock fin och jag blev väl bemött på Sandslåns vandrarhem där jag övernattade http://www.sandslansgastgiveri.se/. Ett mycket trevligt ställe jag gärna besöker igen :) Jag somnade ganska sliten och trött men vaknade till strålande sol och med spring i benen. Etapp dag två gick längs vackra småvägar där det enda som hördes var fågelsång och smältvattnets porlande medan gammelskogen                
stod i givakt när jag passerade. Tog en liten sväng längs Högakusten-leden också innan jag satte mig på bussen hem.
Jag är mycket glad att jag gjorde den här utflykten. Det blir inte riktigt samma sak som att springa långpass hemmavid. Planerar minst en provrunda till, helst på tre dagar.

Saker jag insett:
*man bör I N T E glömma mobilladdaren hemma (big no no..)
*Min mat/boendebudget är nog ganska rimlig
*Fixa lite bra musik att lyssna på lär nog inte skada..
*Det kan gå åt väldigt mycket nötter under en sån här helg..

Här och där låg snön kvar efter helgens oväder

Totalt blev det 41km + 34km. Tillsammans med ett fyramilspass i början av veckan har jag fått ganska mycket mängd i benen på sistone :) men det känns fint. Självklart kommer det komma tunga dagar under min resa, men nog kan jag leva med att äta, sova, träffa trevliga människor och springa nya vägar varje dag.

Inte för att skryta, men..

..jag har faktiskt världens bästa arbetskamrater. Ni bidrar mycket till att det aldrig känns motigt att gå till jobbet. Vi delar livets glädjeämnen och motgångar precis som vi delar snabbkaffeburkar i fikarummet. Det är lika naturligt att skratta gott tillsammans som att få gråta en skvätt i medicinrummet när något känns tungt.
Och i fredags fick jag ett samtal om förfrågan om jag ville vara lite flexledig på eftermiddagen. Det gjorde inget att jag redan hunnit en bit på väg till jobbet. Jag vände om och cyklade hem i vårsolen. Och sen kunde jag lägga ytterligare 14 km till dagens träningsmängd.

Att förbereda sig..

Ja, hur förbereder man sig för detta? Jag har ingen aning om vad som väntar. Hur jag kommer att reagera fysiskt och psykiskt. Nog för att jag är van att springa mycket, men detta blir ganska mycket mer än vanligt. Fokus ligger på att vara ute länge. Gärna med ryggsäck på några kg. Att bygga seghet i kroppen som jag aldrig gjort förut. Man måste ha lite respekt för distansen, samtidigt som den inte får bli en för övermäktig. För Sverige är himla avlångt när man tänker på det. Jag är van att ladda inför tävlingar, där allt skall spelas ut vid ett enda tillfälle. Till nästa helg planerar jag iallafall en provspringning på ca 8-9 mil där jag ska försöka hitta rätt belastning och tänk samt prova den utrustning jag har.

05.15: en halv dm blötsnö..

..4 kg ryggsäck och en glad-hund på släptåg. Så kan man sammanfatta morgonens jogg innan jobbet :)

Men hur kan du jobba på en barncanceravdelning?

Den frågan får jag ofta. Och jag brukar säga att jag älskar mitt jobb. Men att man måste ta rätt saker med sig hem. De bra sakerna. När man måste väja för glada små barn på trehjulingar i korridoren. Utan ett hår på huvudet. Som avslutade en flera dagar lång behandling och äntligen får slippa droppställningen. och faktiskt är pigga och orkar cykla tokfort just idag. Och när det är fullt ös i dagrummet och man måste plocka leksaker från golvet när man har en stund över. Eller när barnet och deras familj är spårlöst försvunna. För att de sitter på lekterapin och pysslar och har glömt bort tiden. Och att man får finnas där och stötta de första kaotiska dagarna efter diagnos. När allt är nattsvart. Och hur man sen ser hur reservaggregaten går igång och barn och anhöriga plockar fram den där inre styrkan de inte trodde de hade. För att så småningom få skicka hem dem då deras första delbehandling avslutats. Och det finns hopp. Alla ni som jag möter får en plats i mitt hjärta.

Mitt passionerade kärleksförhållande

Våren 2010 var jag uttagen till VM i 24-timmars löpning. Tävlingen avgjordes i maj, och från årsskiftet det året låg jag konstant på 15 löpmil i veckan och långpassen föranleddes alltid av ångest. När jag ställde mig på startlinjen var jag ganska neddtränad och sliten. Och resultatet blev därefter. Senare det året blev jag skadad vilket ledde till att jag periodvis inte kunde springa alls. Det var en riktigt jobbig period. Jag blev deprimerad. Vem var jag nu, när jag inte var en presterande ultralöpare? Lärdomen jag drog av detta var att bara springa och prestera för min egen skull. Självklart skall man tävla och rikta in sig på mål. Det är roligt att bli bättre, att få placera sig. De kvinnor som är bäst i Sverige idag är så otroligt mycket bättre än vad jag någonsin varit. Och jag unnar dem det av hela mitt hjärta. Men det jag har lärt mig är att om man springer för att duga i andras ögon blir fallet väldigt långt och nerslaget hårt om man av någon anledning inte presterar det man förväntat. Att få känna glädje under varje träningspass är värt mer än alla medaljer i världen. Jag har alltid haft ett passionerat kärleksförhållande till min löpning. Numera vårdar jag det ömt.

Barfota på Nolia

4 x 800 m på Nolias tartanbana. Sammanlagt ca 5 km. Barfota. Lycka att få springa med bästaste kompisen Johanna och att inte behöva varken långtights eller vindjacka. Längtar redan till morgondagens löpning.

Att meditera och att äventyra. Och att springa för livet.

Jag har alltid älskat att springa. Och att försöka springa allt längre. Först trodde jag det berodde på att jag gillade att pressa mig och att tävla, men det är något meditativt med själva löprörelsen. Jag var ganska rund när jag var liten. Det var faktiskt vår gympalärare också. En gång körde han iväg oss med bil några km längs en grusväg och så fick vi springa tillbaka. Hårda bud i byaskolorna på Gotland kan jag lova. Och jag var faktiskt bland de första. Inte för att jag sprang fort, utan för att jag sakta och i jämn takt joggade hela vägen. Kommer ihåg hur överraskad min gympalärare var över att se mig. Och hur bra jag mådde efteråt.
Länge har jag haft ett längtan efter frihet, efter äventyr. Efter att få vara ute hela dagarna. Dock har jag aldrig haft ekonomisk möjlighet att kunna genomföra något större projekt. Förrän nu. Så då är det lika bra att ta i. I höst ska jag springa från Treriksröset till Ystad. Jag tänker starta i mitten av aug och resan förväntas ta ca två månader. Under tiden ska jag försöka samla in pengar till Barncancerfonden. Jag jobbar som sjuksköterska på Barnonkologavdelningen/barnneurokirurgen på Norrlands universitetssjukhus, och varje dag möter jag barn och deras familjer som kämpar mot sin sjukdom. Och för livet. Deras resa genom tuffa behandlingar, motgång och framgång är betydligt mer storslagen än den jag ska göra. Och jag ska springa för alla tappra kids som jag möter i mitt arbete, inte bara de med cancer. Den här bloggen har syftet att uppmärksamma detta, och jag kommer att berätta om mina förberedelser och såklart även under resans gång.   

Insamlingen finns på:
http://www.barncancerfonden.se/13614