måndag 28 maj 2012

En riktig tröttdag

Idag var det inte mycket spring i benen. Hjälpte inte att jag sovit ett par timmar på eftermiddagen. En gissning är att helgens nattjobb fortfarande sitter i lite. Fick bli en hundpromenad istället. Nya tag imorgon :)

fredag 25 maj 2012

Hur allting började

För sex år sen hade jag en nummerlapp på bröstet för första gången. Det gällde dock något så avslappnat som Vårruset, men jag var jättenervös. Jag hade ju tränat en del, men tänk om jag skulle komma sist? Väl på plats ställde jag mig i lunka-gruppen. Jag var ju inte så snabb. Det hela slutade med att jag låg i ytterkant, konstant kring mjölksyratröskeln och bara sprang om. Benen hade aldrig känts så starka. Och en liten tanke föddes; kanske det här var min grej ändå? Redan samma höst ställde jag mig på startlinjen till mitt första marathon. Jag tog mig runt på nästan fem timmar, men jag var så lycklig! Nu kunde jag kalla mig en marathonlöpare. Våren därefter åkte jag på träningsläger med Springtime till Algarve. Temat den veckan var ultralöpning. Jag hade redan då anmält mig till min första ultratävling, ett 100 km lopp som heter Lapland ultra. På lägret mötte jag erfarna ultralöpare, b la Rune Larsson, som var en av mina förebilder. De stöttade mig oändligt mycket och Rune sa att Lapland ultra, det kommer nog att gå ganska bra för mig. Jag vilade i den tanken för såklart möttes jag av tvivel från min omgivning. Springa tio mil på raken? Det kan man väl ändå inte göra? Var jag knäpp, eller?
Lapland ultra är ett mycket speciellt men helt underbart lopp. Man springer på natten i midnattsolen. Det går längs ensliga vägar i Norrlands inland. Men det som får en att orka är arrangörerna och de underbara funktionärerna som hela natten står ute bland mygg och björn och serverar oss löpare kaffe och blåbärssoppa. Jag tog mig runt på 14 timmar, helt överlycklig.

Igår var det dags för mitt sjunde Vårrus. Det är en tradition för mig att springa det varje år och det är alltid med lite andakt jag tar emot min medalj vid målgången, ödmjuk inför alla mil jag fått möjligheten att avverka sen det hela började.  

onsdag 16 maj 2012

Det sällsamma i att nattvaka

Jag är ingen nattuggla, men jag tycker om att jobba natt. Det är lite busigt att få vara vaken när andra sover. Och det är något speciellt med att få vaka och främja den viktiga nattsömnen för barn och föräldrar. Det gäller i allt från att kunna smyga riktigt tyst för att ta prover till att snabbt kunna ge bra smärtlindring när det behövs. Och barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig. De rullar ihop sig i de obekväma sjukhussängarna och sover djupt, trots puttrande droppaggregat, pågående sondmat och smygande nattsystrar med ficklampor i högsta hugg.

Ibland har vi det lugnt. Då tar jag min kaffekopp och sätter mig vid det stora panoramafönstret i avdelningens ena kortände och ser dagen gry. Och så får jag ha morgonen lite för mig själv innan ytterligare en dag på Barn 3 drar igång.

fredag 11 maj 2012

Ett trevligt pass, occh ett lite mindre trevligt..

Dagens första pass var tänkt att bli lite trevlig skogslöpning med hunden. Det blev nästan nio kilometer smältvatten upp till anklarna alternativt hasa runt i sockersnö. Nej, det var inte jätteroligt. För mig. Däremot älskar jycken de här skita-ner-sig-upp-till-öronen-passen så jag fick glädjas lite med henne. Och så är det bra att träna på att hålla humöret uppe när det går tungt.

Några timmar efter att jag kommit hem ringde min bästaste löparkompis Jonna och frågade om jag ville ut och springa. Och det är ju klart jag ville det :) Jonna är urstark, och passen med henne blir alltid roliga. Och snabba. Med henne kan jag springa strax under marathonfart och det känns som att jag joggar. Så även denna gång. Lite långsammare än vanligt, men 13 km snabbt distanspass fick vi iaf ihop. Och det var faktiskt skönt att få lämna ryggsäcken hemma och springa på lite. För lite såna pass är också bra emellanåt. Variation skadar aldrig.

Igår var jag till bästaste löpbutiken i stan, nämligen Löplabbet i MVG-gallerian. De kunnigaste och trevligaste människorna hittar du där. Via dem hade jag fått sponsring från Salomon. Det visade sig vara utrustning jag bara kunnat drömma om. Eftersom jag finansierar min resa helt själv är sådana här tillskott otroligt mycket värt. Mer detaljer om utrustning kommer inom kort. Ha en bra helg allihopa!

söndag 6 maj 2012

Första provspringningen

Kring lunchtid i lördags klev jag av bussen i Sollefteå och började springa ut mot kusten. Första tre milen kan beskrivas med några få ord; backe upp, backe ner, skog. Sista milen in till samhället Sandslån var dock fin och jag blev väl bemött på Sandslåns vandrarhem där jag övernattade http://www.sandslansgastgiveri.se/. Ett mycket trevligt ställe jag gärna besöker igen :) Jag somnade ganska sliten och trött men vaknade till strålande sol och med spring i benen. Etapp dag två gick längs vackra småvägar där det enda som hördes var fågelsång och smältvattnets porlande medan gammelskogen                
stod i givakt när jag passerade. Tog en liten sväng längs Högakusten-leden också innan jag satte mig på bussen hem.
Jag är mycket glad att jag gjorde den här utflykten. Det blir inte riktigt samma sak som att springa långpass hemmavid. Planerar minst en provrunda till, helst på tre dagar.

Saker jag insett:
*man bör I N T E glömma mobilladdaren hemma (big no no..)
*Min mat/boendebudget är nog ganska rimlig
*Fixa lite bra musik att lyssna på lär nog inte skada..
*Det kan gå åt väldigt mycket nötter under en sån här helg..


Här och där låg snön kvar efter helgens oväder

Totalt blev det 41km + 34km. Tillsammans med ett fyramilspass i början av veckan har jag fått ganska mycket mängd i benen på sistone :) men det känns fint. Självklart kommer det komma tunga dagar under min resa, men nog kan jag leva med att äta, sova, träffa trevliga människor och springa nya vägar varje dag.