Jönköping passerat

Jag har bott några nätter hos mina goda vänner Staffan Åkerblom och Emelie Andersen i Jönköping. Det har gjort att jag kunnat ta de värst trafikerade bitarna norr och söder om stan utan vagnen. Jag har haft hur underbart som helst och det var med tungt hjärta jag for vidare imorse och tog vid där jag slutade igår. Dagens etapp har gått på fina småvägar på den småländska landsbygden och jag lyckades dessutom tajma in målgången av ett cykellopp i Bratteborg. Det var lite skoj :) Dock har det regnat ganska bra idag. Jag tänkte sova i tält inatt, men när jag kom fram till Klevshult så uppenbarade sig ett hotell och jag kunde inte motstå frestelsen att sova torrt och varmt inatt också :)
Nu är 182 mil avverkade. Sov gott alla

Korta etapper och döda djur

Ja, jag vet. Det ser ut som ett par skor. Men de luktar snarare det rubriken till dagens inlägg antyder.. Efter en dag på regnblöta vägar står jag inte ut med att ha dem i samma rum. Alltså på riktigt och utan att överdriva.

De senaste två dygnen har jag bara avverkat lite drygt sju mil. Dels för att jag gärna velat sova inomhus och dels för att jag känt mig lite sliten. Men nu har energin börjat återvända och jag har fokus på de sista etapperna. Det kan vara så få som 11 st kvar! Inatt övernattar jag i Karlsborg. Sov gott allihopa! Och var glada över att ni inte behöver dela rum med mig och mina skor..

Mycket trevligt har hänt idag

Morgonen började med regn på tältduken. Men det gjorde ingenting. Jag hade haft det torrt och varmt och nästan för bra under natten. Fast morgonkaffet satt bra och sen var det bara att packa ihop. För idag skulle jag få sällskap av Sandra Lundqvist, en härlig toklånglöpare från Kristinehamn. Hon mötte upp längs vägen mot Karlskrona. Kilometerna gick lätt och rätt som det var ringde det på telefonen. Det var Rune Larsson som var på träningsläger med landslagsgruppen inom ultradistans. Jag fick ett rungande "Lycka till" från deltagarna. Det fick mig att le stort hela vägen till Degerfors där vi bestämde att vi skulle äta. Det blev en stor portion stekt ris och kyckling som var jättegod, men oj vad jag drack vatten efteråt!
När vi var på väg ut från Degerfors träffade vi på Torbjörn, en glad kille som stannade sin bil, pratade lite och skänkte en slant. Han hade gärna sprungit med en sväng om han haft tid. 

De sista 20 kilometerna gick lätt, och när vi hade knappt en mil kvar kom Torbjörn igen fast den här gången på racer och hejade lite mer. Det känns verkligen att jag är i södra Sverige nu. Ekar kantar vägen och det är platt och lättsprunget i fina omgivningar. Dagens etapp blev 48 km och imorgon beräknar jag nå Tived vid Vätterns norra spets. Jag börjar ana målet. Inatt skall jag sova hos Sandra. Varmt och inomhus och helt underbart! 

Ny dag nya tag

Nu börjar jag känna mig som vanligt igen, inte minst tack vare allt stöd jag fått här på bloggen, via sms och telefon. Jag har också sänt många tankar till familjerna på avdelningen i Umeå. Orkar ni kämpa så orkar jag.

I morse var det inte många plusgrader när jag kravlade mig ur tältet. Men dimman lättade och bjöd på vackert väder. De första två milen följde jag en vacker men ganska svårforcerad grusväg från den lilla byn Gravendal mot Hällefors. Den övergick tack och lov i lite mer lättlöpt landsväg. Och här i Hällefors har jag stannat för natten. Nu ligger jag här och kollar tv och laddar för regnet som utlovats till helgen.. Men jag ska få sällskap och husrum av en löparvän och det ser jag väldigt mycket fram emot!

Totalt psykbryt

Min älskade sambo Nils sträckkörde från Umeå och ner till mig igår så vi kunde ta en hotellnatt tillsammans. Sänder hans snälle och förstående chef en varm tanke. Jag hade tappat allt mitt mentala driv. Ville bara ge upp och åka hem. Sparka ner vagnen i ett dike och aldrig mer återvända. Det sliter så på psyket att vara iväg utan sina nära och kära. Jag har egentligen inget emot att vara ensam, däremot är det drygt att vara själv. Att ta alla beslut själv. Att inte ha någon att prata med. Det är så stor skillnad när mina vänner har varit med en etapp eller två. Så lätt det går då! Men min prins fick igång mitt mentala reservaggregat. Det är inte så starkt som originalet, men än så länge är trycket stabilt och siktet är fortfarande inställt på Ystad, även om det känns aldrig så långt bort som nu.

Så nära och så långt bort..

I förrgår nådde jag Leksand, där Laila och Krister från Borlänge mötte upp. Vi känner varandra tack vare det gemensamma ultradistansintresset. Vagnen fick stå hos snälla Jonna i Leksand medan vi åkte till Borlänge. Jag blev erbjuden om att stanna en natt extra och vila lite och jag nappade på erbjudandet. Trots att jag haft så trevligt att jag kunnat stanna en vecka minst så var det dags att ge sig iväg från Leksand idag, och då med Laila som välkommet sällskap. Vi hann med både en och annan regnskur samt min första punka, som jag med assistans av en mycket vänlig herre på bensinmacken i Dala-Floda fixade snabbt, innan vi nådde Björbo där jag skall övernatta inatt. Men oj vad tomt det blev när Laila åkte! Det kom som en blixt från klar himmel. Trots att jag nu börjar kunna ana slutet så kändes det helt plötsligt aldrig så långt borta. Jag ville bara åka hem! Men så pratade jag med goa fina sambon och han lovade att komma ner imorgon!! Lycka! Så nu känns det mycket bättre igen och målet känns återigen nåbart.

De vänligaste människor

Inatt har jag sovit så gott så gott. Och det är tack vare snällaste Pernilla Johansson i Östanvik som med öppna armar låtit mig få bo hos henne. En vän till en vän och en vänlig själ som jag inte kommer glömma. Gårdagens etapp började i hällande regn, motvind och motbackar. Jag har dessutom haft krångel med magen och en hel del magknip de senaste dagarna. Så i en av backarna blev det lite för mycket. Hemlängtan slog till med full kraft och jag grät rakt in i regnet. Men halvägs, då dök de upp. Karin och Ove. Jag hade träffat Karin redan i förrgår längs vägen och hon blev nyfiken på vad jag kunde tänkas göra ute på vägarna. Igår morse kom hon förbi på campingen för att höra om min fortsatta färd och slutligen dök de nu upp längs vägen med smörgås och kaffe. Och solsken. Då grät jag en skvätt till. Benen blev lättare, och efter ytterligare en timme dök de upp en sista gång och jag fick sista kaffeskvätten och en godispåse i handen.

Insamlingen är nu uppe i 18 000:- jag vill bara att ni alla är delaktiga i detta. Alla som skänker pengar (stort stort tack) till er som läser bloggen, vinkar längs vägen, supportar och stöttar, ställer upp med mat och boende eller bjuder på kaffe längs vägen. Och till mediafolket som gör bra reportage och hjälper mig sprida detta. Ni bidrar alla. Jag kan inte tacka er nog. Utan er hade jag inte tagit mig ända hit.

Lite lättare

Solen har lyst med sin närvaro och uppförsbackarna med sin frånvaro så dagens etapp på 46 km har gått lätt och jag har tagit mig till Voxna. Dessutom blev jag bjuden på kaffe och nybakta bullar i Lomsjön. Det tillsammans med god nattsömn på campingen i Los gjorde min dag :)

Bifogar även Elisabeths husmorstips: om dina glasögon går sönder går det ypperligt att laga dem med leukoplast.

Nytt rekord

Det nya rekordet heter långbacke och innehas just nu av sträckan Kårböle-Los. Fy tusan! Men solen sken och trafiken var obefintlig så jag fick svära, svettas och putta min vagn i lugn och ro :) tur dagens etapp var planerad till korta 33 km. Jag fick ett varmt välkomnande på campingen i Los och behövde inte betala för min vistelse. Så trots backarna har det varit en bra dag :)

Farväl du kära följeslagerska!

I hundra mil har vi slagit följe, men nu är det dags för dig att fortsätta mot Göteborg och jag ska vända mer söderut. Du har varit lätt att följa, men jag kommer inte sakna dina smala vägkanter och dina lastbilar. Jag har efter inrådan och övervägande bestämt mig för att ta lite andra vägar och därmed ändra min rutt lite. Dels för slippa backar och obygd över Orsa finnmark, dels för att kunna lägga mer energi på att springa och mindre på att dodga mötande lastbilar, ofta i färd med att bli omkörda.. Jag hoppas ni inte blir allt för besvikna på mig för att jag tar en annan väg. Nya vägen blir över Los, Voxna, Furudal, Boda, Leksand, Björbo och Frediksberg.

Dagen började dock med ett besök och våffelätande på världens mysigaste lilla museum i Överhogdal :) efter det har ca 50 km avverkats och nu är jag i Kårböle. Imorgon väntar en kortare etapp till Los där jag ska lyxa till det och bo inomhus :)

..och så in en liten sväng i Härjedalen

Idag har jag tagit dryga 40 km och det har gått lätt. Med största säkerhet beror det på att jag blev så väl bemött och bortskämd hos Lena och Conny i Åsarna där jag fick sova inatt. Många har även stannat och skänkt en slant eller bara hejat på längs vägen :) det gör också benen lätta. Nu har jag ätit en stor portion laxpasta och hade nog tänkt att göra tidig kväll här i tältet :) sov gott allihopa!

Medvind

Även idag har det blåst som tusan, men åt rätt håll tack och lov. Dagens etapp på fyra mil har gått lätt, tack vare min kompis Julia som följt med. Hon är urstark och har puttat vagnen upp för varenda backe trots att den varit fullpackad :) vi har skrattat och pratat och fikat som sig bör. Och så avslutade vi med att bada.. Och det var inte värst varmt kan jag lova. En annan bra sak med dagens etapp är att jag för första gången fått vika av från E45an och följa småvägar. Och vilken skillnad att inte behöva tänka på trafiken på samma sätt! Och det är så tyst och lugnt och vackert. Imorgon blir det dock samma gamla väg igen, men ganska snart ska vi skiljas åt för gott..

Östersund!

Efter att ha haft det mycket bra hos Johanna och Olle i Häggenås (ytterligare några otroligt vänliga och trevliga människor som utan att ha träffat mig tidigare tog emot mig med värme och lät mig övernatta) så fortsatte jag mot Östersund. Dagens etapp gick lätt men det blev mycket telefonpratande både med goda vänner och de därhemma samt en trevlig reporter från tidningen Vårdfokus. Men det som värmde mitt hjärta allra mest idag var att få träffa ett av barnen som varit inneliggande hos oss tidigare. Han kände nog inte igen mig, men det var så roligt att se hur han växt och blivit stor!

Nu är jag hos några goda vänner i Östersund. Imorgon drar jag vidare, men då med sällskap av kompisen Julia.

Just det ja, hundra mil är nu passerade :) sov gott alla!

Vad en löpare kan tänkas behöva

Här i Hammerdal har jag precis blivit bjuden på mat av den snälla ägaren till restaurang Utrikes. Och han visste precis vad en toklånglöpartjej som jag behöver i matväg just nu :)

Strömsund

Som att möta gamla goda vänner. Så var det att bli mottagen av Per och Lillemor och deras familj här i Strömsund. Jag har pratat, skrattat och ätit gott och blivit hur bortskämd som helst. Men jag har också mött människor som vet att livet aldrig blir detsamma när man varit inneliggande på Barn 3. Och jag vet att jag tänker naivt, men jag önskar att vi bara kunde stänga ner hela avdelningen för att vi inte längre behövdes. För barn och cancer hör bara inte ihop. Jag har sagt det förut, men mitt kämpande genom Sverige är ingenting vad många av familjerna hos oss tar sig igenom. Ni är med mig i hjärtat.

Bye bye Västerbotten, hellu Jämtland!

Efter en underbar helg med sambon i stugan var dags att åter ge sig ut på vägarna. Jag har inte gjort mycket, mest sovit och käkat tårta :) efter ett hjärtslitande avsked i Dorotea som jag drog ut på in i det sista satte jag av mot Östersund med blandade känslor. Både saknad efter alla därhemma, men även en stark vilja att fortsätta. I Hoting hade jag egentligen tänkt hälsa på Rebecca och André och deras lillflicka. De är goda vänner och släkt på sambons sida. Det kändes dock lite tajt om tid. Dock hade de sett mig komma längs vägen så när jag kom in i samhället blev jag uppmött med en kram och beskedet att maten stod på bordet :) det var så så värt att få lite god, hemlagad mat i magen istället för att dra fram fältköket. Sista milen efter det gick lätt och hemlängtan hade lättat lite :)